Februari

Hotellet

Vi bor på 11:e våningen i torn 1. Husen runt omkring är 40-50 våningar höga, så det är ganska lågt. Vi har en svit med kokvrå så man kan fixa mat, fast stekpannan är minimal.

Andra dagen svämmade toan över och vattnet flödade över hela den heltäckande mattan o bildade pölar före Antero hann stänga av, jag råkade just vara borta. Men personalen sög upp vattnet med en sugare, o sedan hade vi kraftig fläkt ett par dagar. Tittar man noga ser man att mattan är våt, men jag glömde helt att fota genast efter. Köket syns i bakgrunden.

Här jobbar vi mittemot varandra.

 

18.2.2012

Tog buss 35 till Tsim Bei Tsui, norrudden på västra sidan av Hong Kong. Vi visste inte varifrån bussen skulle gå, och de gröna minibussarna har inga hållplatser, så det var ganska spännande att se om den skulle komma alls förbi metrostationen som vi fått uppgift om o på vilken sida i så fall. Helt otroligt nog kom den precis där vi stod o väntade (fast ingen av de vi frågade visste något om var den skulle gå) o fräste i väg med otrolig fart. De gröna bussarna har en stor skylt som visar hastigheten hela tiden, antagligen för att de kör för hårt?

utsikt från toppen av Tsim Bei Tsui mot dammarna o vårt hotell

utsikt mot Deep Bay och MaI Po där fåglarna finns. Schenzen på fastlandet i bakgrunden.

Sedan gick vi längs ‘the fence’, det höga taggtrådsrulleförsedda o täta staketet som håller oönskade gäster från att simma i land i Hong Kong. Det gick inte just att se några fåglar genom staketet o så var det mangroveskog också utanför staketet. Efter några kilometer vandrade vi sedan genom ett område med fiskdammar. Mellan dammarna finns det hus på de smala gångarna och alla har de ilskna hundar. Som bäst stod 13 st. o skällde på oss.

the fence

 

fiskdammar samt vår stad Tin Shui Wai i bakgrunden

I andra ändan av dammarna kom vi till en liten by och hittade igen en grön minibuss som visade sig ha sin ändpunkt där. Vi vandrade lite vidare o tänkte att den kan ju plocka upp oss senare också. Men det skulle vi inte ha gjort, för fast vi precis missat en buss, så blev nästa fylld redan före den hade hunnit köra 200 m fram till oss. I de gröna o röda bussarna får man inte stå, alla måste sitta. Så det ryms precis så många som det finns sittplatser för. Man betalar när man kommer in med sitt Octopus värdekort eller lägger cash i en box (man får inte pengar tillbaka). Och eftersom det inte finns hållplatser så måste man ropa åt chauffören sedan när man vill ut.

I de röda minibussarna fungerar det annorlunda. Där hoppar man in o sätter sig. Sedan när man vill ut går man fram o betalar enligt hur långt man har åkt. I de gröna och de stora bussarna betalar man alltid ett fast pris. För de stora bussarna finns det hållplatser och väldigt noga markeringar på marken exakt var man skall stå o köa om man skall med i just den bussen. Platserna är också avskilda från varandra med räcken. Det finns inga tidtabeller, men bussarna går ganska ofta. I de stora bussarna betalar man vid inträde med octopus kort eller pengar i box och sen plingar man före rätt hållplats. Hållplatsnamnen syns på en skärm där framme, också en kort stund på engelska. Bussarna har två våningar o på första raden där uppe har man fin utsikt. De stora bussarna går dock ganska långsamt, för det finns väldigt mycket hållplatser och de är ganska tunga, så uppför backar går det i snigelfart. Både röda o gröna bussar kan man vifta ner nästan var som helst. Men det gör det lite svårt att hitta deras rutter, framför allt eftersom det inte nödvändigtvis går längs samma gata båda vägarna. Inte finns rutterna ordentligt på nätet heller. Men ca var femte lokalperson talar så mycket engelska att man kan fråga, o ofta vet de råd.

Metron, som går högt över marknivån, och light rail (nästan som spårvagn) fungerar så att man klickar sitt kort på perongen för inträde och på nytt vid utträde. Om man bara körde en kort bit med light rail till metron, så blir det gratis, men kortet skall alltid plingas. Alla dessa transportsystem är väldigt billiga, mellan 0,3-0,80€ och går nästan överallt. Därför har vi inte nästan alls använt taxi, fast det inte är dyrt det heller. Metron fungerar bra, men Hong Kong borna har inte lärt sig hur man går in. Fast det finns pilar som visar att man väntar på sidorna tills de som vill ut har fått komma ut först, så står alla mitt framför dörren o rusar in så fort de öppnar. De som vill ut kan ha det besvärligt. Detta beror antagligen på att det finns ganska lite sittplatser, då det är bråttom att få en. Det kan också vara ganska fullt, till o med på lördag morgon kl halv sju var det knappt att man rymdes in i light railen.

’fina’ hus vid ändpunkten. De små husen är 3-4 våningar, mindre hus ser man just inte alls.